Karin dog i det man kallar plötslig hjärtdöd. Den bakomliggande orsaken kan vara olika och i Karins fall visade fynden vid obduktionen att hon led av arytmogen högerkammardysplasi (arytmogenic right ventricular dysplasia, ARVD), som är en ganska ovanlig kardiomyopati. Sjukdomen yttrar sig så att hjärtmuskel-cellerna i höger kammare tillbakabildas och då reagerar kroppen med att ersätta dessa med fett- och/eller bindvävsceller. Hjärtfunktionen försämras och arytmier kan uppstå. Man tror att Karin drabbades av takykardi, en arytmi där hjärtat slår för snabbt, som sedan övergick i kammarflimmer. Takykardi kan gå tillbaka av sig själv, men inte kammarflimmer, då krävs elektrokonvertering, dvs. att man ger en elstöt som kan få hjärtat att börja slå som vanligt igen. Trots omedelbara återupplivningsförsök med hjärtmassage och mun-mot-mun-andning tills deltidsbrandkåren kom och kunde påbörja elektrokonverteringsbehandling, som sedan fortsatte när ambulansen kom och hela vägen in till Akademiska sjukhuset, så gick det inte att få igång Karins hjärta igen.

Sjukdomen är medfödd och kan vara ärftlig. Därför har hela vår familj undersökts för att se om någon av oss har den. Gustav har inga tecken på sjukdomen, men han kommer att undersökas igen om några år eftersom han fortfarande växer. Leif har inte heller några tecken på den här sjukdomen, däremot en annan hjärt-sjukdom som behandlas med betablockerare. Diagnosen ARVD (eller ARVC, C för cardiomyopathy, som den allt oftare kallas numera) är svår att ställa, men efter ett antal undersökningar under en period av 5 månader menar vår läkare som är specialist på just den här sjukdomen att det kan vara så att mamma Nilla har den. Därför har Nilla fått en ICD (implantable cardioverter-defibrillator) inopererad. Det är en liten apparat som sitter under huden på vänster sida av bröstkorgen nedanför nyckelbenet, med en elektrod som går via en ven ner i hjärtat. Om hjärtat rusar iväg ska defibrillatorn ge en elstöt så att det återgår till normal rytm. En livräddare alltså.